När man ser hela pusslet istället för bara enstaka bitar..

Att jag bryter ihop efter flera års stress kanske inte är konstigt. Men jag inser att jag stressar över det som inte fungerar istället för att se det som faktiskt fungerar. Jag har ju så mycket att vara tacksam för:

  • Ett halvtidsjobb på ett fantastiskt generöst företag.
  • Ett boende åtminstone fram till årsskiftet
  • Bra läkare som verkligen fångat upp mig från början, och uppmanat till arbete och motion snarare än vila
  • Ett stort nätverk som verkligen bryr sig
  • En buffert på banken..
  • En sambo som jag älskar och som älskar mig.

Så egentligen,  varför är jag stressad över situationen och övertygad om att allt kommer att gå åt helvete? Jag har ju alla förutsättningar. Och egentligen är de flesta pusselbitar redan på plats.

När jag spaltar upp det på det här sättet ser jag plötslig något nytt. Istället för att bara se de lösa bitarna som inte passat in i pusslet ännu ser jag plötsligt en helhet, ett stort pussel med ett par enstaka hål där bitarna fattas men där helheten funkar. Vad gnäller jag över egentligen?

 

2014-06-27 00.13.54

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>